Segregationen på medeltida kyrkogårdar

En inblick i Västerhus och Löddeköpinge kyrkogård

Kandidatuppsats i arkeologi

Stockholms universitet

HT 2011

Emma Roman

Handledare: Ing-Marie Back Danielsson

Segregationen på medeltida kyrkogårdar

En inblick i Västerhus och Löddeköpinge kyrkogård

Kandidatuppsats i arkeologi

Stockholms universitet

HT 2011

Emma Roman

Handledare: Ing-Marie Back Danielsson

1

Innehållsförteckning

1. Inledning .............................................................................................................................................. 2

1.1 Introduktion ................................................................................................................................... 2

1.2 Syfte .............................................................................................................................................. 2

1.3 Frågeställningar ............................................................................................................................. 2

2. Västerhus kyrka – bakgrund ............................................................................................................ 3

2.1 Dateringen av Västerhus kyrkogård ........................................................................................... 3

2.2 Fynden i gravarna ....................................................................................................................... 5

2.3 Annorlunda gravplaceringar ....................................................................................................... 6

2.4 Träkyrkan ................................................................................................................................... 7

2.5 Kyrkan ........................................................................................................................................... 9

2.6 Gården Västerhus ........................................................................................................................ 10

3. Var barnen segregerade på kyrkogården? ..................................................................................... 11

3.1 Tolkningar av nordsidan och de medeltida lagtexterna ......................................................... 13

4. Kristnandet av Skåne ..................................................................................................................... 14

4.1 Löddeköpinge kyrka .................................................................................................................... 14

4.2 Löddeköpinge kyrkogård ............................................................................................................ 16

4.3 Gravarna och segregationen ........................................................................................................ 17

4.4 Annorlunda gravar och sjukdomar .............................................................................................. 19

4.5 Gravfynd ...................................................................................................................................... 21

5. Tolkningar av avvikande positioner i graven ................................................................................ 22

6. Slutdiskussion ................................................................................................................................ 23

6.1 Slutsats ........................................................................................................................................ 25

7. Sammanfattning ............................................................................................................................. 27

8. Referenser ...................................................................................................................................... 28

Abstract: This paper deals with the segregation on medieval churchyards, with a closer look

at Västerhus in Jämtland and Löddeköpinge in Skåne. The aim is to get a wider understanding

of why segregation was practiced in medieval Sweden. This is accomplished by studying the

medieval laws as well as trough analyzing and comparing the two churchyards by looking at

social position, profane and distinctive graves.

Bild framsida: En begravning från senmedeltiden. Källa: Jonsson 2009, s. 50

2

1. Inledning

1.1 Introduktion

Västerhus på Frösön i Jämtland har rikt med fornlämningar från järnålder fram till medeltid.

Västerhusområdet kan ha varit ett av Jämtlands viktigaste områden under vikingatid och tidig

medeltid. Tyvärr är det idag ett av det mest förstörda områdena (Blomberg 2000:15,17). I

Löddeköpinge i Skåne ligger Löddeköpinge nuvarande kyrka, där det har gjorts flera

arkeologiska undersökningar under 1970- och 80-talet. Man har hittat spår av vikingatida och

medeltida bebyggelse och även en tidigmedeltida kyrkogård, daterad runt 1000-1150, som låg

ca 300 m öster om den nuvarande kyrkan (Nilsson 1987:139).

Västerhus kyrka var en av de första kyrkorna i Jämtland, kallas också kapell, och man har

daterat kyrkan till mitten av 1100-talet (Holm 2009:144). Kapellet var beläget i kanten av ett

stort fornminnesområde, faktiskt Jämtlands största järnåldersgravfält, Västbygravfältet

(Gejvall 1962:21). På Frösön fanns inte bara Västerhus kapell, utan någon kilometer ifrån låg

även Frösö kyrka, som var i bruk samma tid som kapellet (Blomberg 2000:12).

Västerhus och Löddeköpinge är kända för sin segregering i gravplatser, där män har blivit

begravda på norra sidan och kvinnor på den södra. Detta gravskick utgick efter den norska

Eidsivathinglagen och var ett vanligt gravskick i övriga Norden under tidig medeltid (Jonsson

1996:17, 2009:71). Man anser att skeletten från Västerhus kyrkogård är ett av det mest

användbara osteologiska materialen i Skandinavien, dels för att Västerhus är en av få

totalutgrävda kyrkogårdar, dels för att N-G Gejvalls osteologiska undersökning ser till

materialredovisning och analys. Dessutom är materialet översatt till engelska vilket bidragit

till en internationell spridning (Jonsson 2009:9,11). Det jag vill uppmärksamma i det här

arbetet är segregationen på Löddeköpinges och Västerhus kyrkogårdar och de möjliga

anledningarna till varför man segregerade under tidig medeltid.

1.2 Syfte

Syftet med uppsatsen är att få en djupare förståelse kring hur man har valt att gravlägga

människorna i Västerhus och Löddeköpinge efter ålder, kön, sjukdomar och klass.

1.3 Frågeställningar

Har barnen blivit segregerade på kyrkogården på samma sätt som vuxna?

Vad säger de medeltida lagtexterna om segregation?

Vad finns det för likheter/olikheter mellan Västerhus och Löddeköpinge?

3

2. Västerhus kyrka – bakgrund

Jämtland är säreget när det kommer till kristnandet, då det är det enda landskap i hela Sverige

som har en runsten rest till minne över det. Runstenen står på Frösön och man kan datera den

till 1000-talet (Åhlén 1988: 3-7).

Det finns uppgifter om att Västerhus kyrka fortfarande hade delvis stående murar fram till

mitten av 1800-talet men 1924 röjdes ytan och kyrkogrunden rensades fram på initiativ av

Frösös hembygdsförening. Anledningen till att det blev en utgrävning av Västerhus kyrka var

för att man ville bygga en militär anläggning där under andra världskriget. I samband med det

militära arbetet skadades kyrkoruinen och gravplatsen då man ska ha uppfört

försvarsanläggningar dels inom en yta i nordväst, dels i nordost samt i vinkel mellan koret och

långhusets nordöstra del. Riksantikvarien lyckades dock stoppa skadegörelsen, men

utvidgningen av det militära flygfältet fick innefatta ruinområdet så därför blev en arkeologisk

utgrävning nödvändig (Jonsson 2009: 11, 12, 14). 1947 inleddes den första utgrävningen då

man frilade kyrkoruinen och kyrkogården, detta utfördes av Sven Hammarlund och C. G

Blomberg. Man återupptog utgrävningen 1951 till 1952 under ledning av amanuens Nils

Lagerholm, då man inriktade sig på att undersöka gravarna och kyrkogrunden. Dock verkar

det som att Lagerholm inte skrev någon rapport över undersökningen. Trots det hänvisar

Gejvall i sin avhandling om Västerhus (1960) till Lagermans rapport, men är det då en

försvunnen rapport? (Jonsson 2009: 12, 14, Gejvall 1962: 22, 23, 24).

2.1 Dateringen av Västerhus kyrkogård

Det har gjorts trettio 14

C-analyseringar på skeletten från Västerhus kyrkogård för att hjälpa att

sätta en mer eller mindre trolig datering av när kyrkan sattes i och ur bruk. Det första 12

dateringarna gjordes på 1960-talet, där de fastslog att kyrkogården anlades omkring 1050-

1100 och togs ur bruk runt 1350-talet, då digerdöden härjade. 1999 gjordes åtta nya 14

C-

analyser och ytterligare tio 2001. 14

C-metoden är inte en säker åldersbestämning eftersom de

beräknade 14

C-åldrarna blir ganska vida. Efter prover på Västerhus har osäkerhetsintervallen

hamnat på som minst 140 och som mest 350 år (Holm 2009:130, 131). Eftersom det inte är en

säker metod att datera saker från medeltid har man kollat på andra saker för att kunna

fastställa mer säkert. Genom att kolla hur underarmarna ligger kan man dela in de olika

4

gravarna i fyra huvudgrupper; A. längs med kroppen, B. vinkling in över bäckenet, C.

parallellt in över kroppens midja och D. vinkling över bröstkorgen, där dateringen är A. tidig

medeltid (1000-1100-tal), B är högmedeltid (1100-1300-tal), och grupp C och D är

senmedeltid (1300-1500-tal). Metoden utvecklades vid analysen av en kyrkogård i Skanör och

har använts som dateringshjälpmedel vid flera kyrkogårdsundersökningar (Redin 2000:164).

Med hjälp av de 71 fotona som blev tagna vid utgrävningen har man kunnat använda den här

metoden till viss del för att kunna datera kyrkan och kyrkogården. Även de få fynd man har

hittat i gravarna har kunnat bidra i dateringen.

Fig. 1: Gravar med olika armställningar, de fyra huvudgrupperna. Källa: Redin 1976, 2009: 259.

5

2.2 Fynden i gravarna

Ett fåtal fynd har gjorts i gravarna på Västerhus kyrkogård. Under medeltid var det ovanligt

att man hade gravgåvor, därför är det ovanligt att hitta det. I grav 200a, en mansgrav i

utkanten söder om långhuset fann man ett pilgrimsmärke från Tours föreställande Sankt

Martin. Man har daterat märket till andra hälften av 1200-talet. Det fanns även en

pilgrimsmussla i graven. Mannen i graven var en kraftig man i åldern 25-30 år. En liknande

pilgrimsmussla hittades i grav 56, en kvinna runt 25-30 år som låg norr om norra koret. Mot

öster i grav 65 låg en äldre kvinna i 50-60 års åldern med ett litet runt bronsspänne och det

kan dateras till 1200-talets slut man har även funnit kistspikar i sammanlagt 17 gravar,

nämligen 1, 5, 8, 17, 111, 112, 116, 118, 153, 157ab, 171, 182, 205, 208, 213 och 217

(Gejvall 1962: 102-107).

Att begrava människorna i kistor under medeltiden är inte så vanligt, det var för de rika, adeln

och de som hade status och makt. Vanligt bondefolk brukade man istället vira in i en

liksvepning och sätta ner dem i jorden. Därför är det inte så konstigt att ytterst få av

individerna på Västerhus kyrkogård har spår efter att ha blivit begravda i en kista.

Sammanlagt tolv gravar, varav tre osäkra (grav 38, 69,156) har blivit begravda i kista.

De som begravts i kista fick fina platser på kyrkogården, grav 1 och 5 låg inne i kyrkan, grav

1, som var en kvinna, låg i tornet och grav 5 låg i långhuset. De övrigra gravarna har haft sina

platser nära eller relativt nära kyrkan förutom grav 8 som låg ca 5 meter nordväst från tornets

norra sida. Kollar man på sociala positioner genom gravarnas placering på kyrkogården och

antalet som har kistor, kan man se att de som fick kista har en fin plats, så det är möjligt att de

kan ha varit maktmänniskor i samhället på Frösön i Västerhus. Kvinnan som blev begravd i

tornet kanske finansierade kyrkobygget eller hade en hög maktposition. De som hade

gravgåvor med sig fick dock inte lika fina platser, förutom grav 56, som ligger någorlunda

nära kyrkan på den norra sidan. De övriga två ligger i utkanten av kyrkogården.

6

Fig. 2: De få gravfynden. Källa: Gejvall 1960: plate section P29. Fig. 3: Sankt Martins pilgrimsmärke.

Källa: Gejvall 1960: plate section P28.

2.3 Annorlunda gravplaceringar

Gravgården i Västerhus är känd för sin könsuppdelning med männen på södra sidan och

kvinnorna på norra, dock finns det undantag. Åtta män och pojkar (dock är tre osäkra) har

blivit begravda på norrsidan, och elva flickor och kvinnor (också tre osäkra) har begravts på

sydsidan. Efter att ha granskat skeletten kan man se särdrag som skiljer sig från de övriga

gravarna. En pojke i 14-års åldern låg tillsammans med en av de få kvinnor som blivit

begravd i kista (grav 8). Två män låg i en flerpersonsgrav nordost om absiden (grav 89a och

89c) där grav 89a hade svåra skador och handikapp. Grav 101 på norra sidan var en kvinna

som hade asymmetriskt skelett vilket kan ha orakats av polio. En annan hade blivit begravd på

mage, och kan vara den enda graven där personen hade med sig en kniv (grav 106), dock är

det osäkert om den tillhör grav 106 eller 105 (en mansgrav). I sydväst i utkanten ligger en

grupp på fyra kvinnor och en man (grav 223-227). I grav 38 låg en ung kvinna mellan och

delvis under två kvinnogravar, som blivit begravd åt fel håll med huvudet åt öster.

7

Fig. 4: Karta över kyrkogården och markeringar på de gravar som är ”annorlunda”. Källa: Jonsson 2009: 54.

Hon tillhör troligtvis en yngre begravningsfas eftersom hon låg något lägre i marken än de två

övre gravarna. På kyrkogårdens södra halva låg fjorton män med huggskador, de som kan ha

dött av skadorna (i strid, kanske slaget på Storsjön 1178?) låg nära kyrkobyggnaden. I den

ovan nämda flerpersonsgraven låg även en kvinna (grav 89b) som hade svåra skelettskador.

En kvinna med allvarlig lårbensfaktur, som antagligen orsakade att hon inte kunde gå lär ha

fått ta sig fram med hjälp av armarna vilket visas på hennes kraftiga muskelfäste på

överarmarna låg i nordväst (grav 22). I de yttre delarna av kyrkogården har man placerat tre

personer med hjärntumörer, (grav 82, 128, 167b). Även grav 165 och 121 låg i ytterområdena

och de har spår av TBC och ett asymmetriskt skelett (Jonsson 2009: 53-55).

2.4 Träkyrkan

Det har varit många debatter om det har funnits en träkyrka som föregångare till stenkyrkan

eller inte. Berthelson (1952) var först med hypotesen om att det tidigare stått en stavkyrka på

platsen där stenkyrkan hade sitt långhus. Han antog detta eftersom fyra gravar (gravarna 205,

206, 207 och 210) låg under stenkyrkans västra och södra långhusväggar samt under tornets

sydvägg. Han föreslog att träkyrkan uppförts under 1000-talets slut och att stenkyrkan

uppfördes under tidigt 1100-tal. Gejvall stödde Berthelsons hypotes men föreslog att kyrkan

8

då skulle ha stått ca 10º norrut eftersom det är gravtomma ytor norr om långhuset och söder

om absiden (Jonsson 2000: 22, Gejvall 1962: 118-120). Redin (2000) och Holm (2000) säger

blankt nej till detta antagande. Redin säger att gravarna i öster också bör ha blivit störda av en

träkyrka. Han säger att den västra delen byggdes något senare än den övriga kyrkan och

därför blev de gravarna under kyrkan. Även det att kristna gravar inte behöver förutsätta en

kyrka, kyrkogården kan ha börjat utnyttjas före kyrkans uppkomst. ”Argumentet för en

träkyrka är svag, den första kyrkan vid Västerhus byggdes i sten” (Redin 2000:172). Holms

argument mot en träkyrka är att man inte funnit något stolphål under utgrävningar, vilket hade

varit ett bra bevis för en föregångare i trä (Holm 2000:140).

Fig. 6: Gejvalls förslag till var en möjlig träkyrka skulle ha stått i jämförelse med stenkyrkan. Källa: Jonsson

(2009: 20).

9

Åldern på människorna är en tankeställare. Av de 364 individer man har hittat, och då har

man inte räknat in de 7 foster man även har hittat, har 183 av dem dött före 7 års ålder, vilket

är mer än hälften av alla de som ligger begravda på kyrkogården, vilket innebär en ovanligt

hög barnadöd. Mellan 7-14 års ålder är det endast 27 personer som dött. Ungdomar mellan

14-20 är 15 stycken och i vuxen ålder mellan 20-40 år så är det 69 personer. Av äldre

personer mellan 40-60 år fanns det 65 begravda, och endast 5 individer har nått en riktigt hög

ålder. Medelåldern är väldigt låg, kan fastställas till 17,7 år, men med tanke på att mer än

hälften dog före 7 års ålder så är det inte så konstigt att medelåldern blir så låg. Den normala

medelåldern under medeltiden låg på runt 30 år, och räknar man ut medelåldern på de som

dog över 7 års ålder så hamnar medelvärdet på de siffrorna (Gejvall 1962: 43, 44).

Könsbestämning på individer under 14 år är näst intill omöjligt att ge, så det är väldigt många

som inte har fått en exakt könsbestämning, mer exakt 217 individer. Dock skulle jag utgå från

segregationen som visas på de individer man kan könsbestämma, så de som blivit begravda på

norra sidan är kvinnor och de på den södra är män, men det är ju inget man kan vara säker på

eftersom de finns undantag även på de som man vet könen på.

2.5 Kyrkan

Västerhus kyrka, mer ofta omtalad som kapell, byggdes troligen på 1100-talets andra hälft.

Kyrkan var inte stor, man har räknat ut ytan till 31,3 m², så det fanns rum för ca 100 personer

i kyrkan. Man hade börjat bygga en absid men den fullbordades aldrig, kanske för att kyrkan

gick ur bruk och man valde att använda Frösö kyrka någon km bort istället. Kyrkan är idag

bortgrävd så någon uppdatering av informationen är svår att få tag på (Redin 2000:170).

Kyrkogården tar upp ca 600 m² med sina 371 individer. De har blivit tätt begravda och många

överlappar varandra, vilket man kan se på ritningen över gravgården (Jonsson 2009:22).

I den södra muren fanns troligtvis den ursprungliga ingången, och det fanns sannolikt även en

ingång i väster genom tornet. Öster om långhuset ligger det två murbredder smalare än koret,

som är rakt avslutat med en kraftig östmur, där absiden sträcker sig. Dock blev absiden aldrig

färdigbyggd vid Västerhus kyrka. Kyrkor med absid tillhör den äldsta typen av stenkyrka i

Norrland. Man avlöste ganska snabbt absiden med ett rakt kor vilket antagligen är därför

absiden aldrig blev avslutad. Västtornet anses ofta vara uppförda som försvarstorn, men även

för praktiska bruk, så som sädesmagasin. Man ser även att västtorn ofta hänger samman med

önskan att manifestera makt och värdighet. Mitt i västtornet ligger en kvinna begravd, vilket

10

kan betyda att kyrkan kan ha haft en betydande ställning och varit knuten till en inflytelserik

släkt. ”Västtornet utgjorde den jordiske byggherrens och/eller patronus manifestation och

plats, och i det här fallet finner vi alltså här en kvinna” (Blomberg 2000: 36). Därför tror man

att kyrkan antagligen var privat ägd. Även det att Frösö kyrka, belägrat ca 2 km bort, fanns

under samma tid som Västerhus kyrka stödjer denna tanke att Västerhus hade sin kyrka för

privat bruk. (Blomberg 2000:35,36).

Fig. 7. Hove kyrka i västra Norge, har samma uppbyggnad som Västerhus kyrka hade. Källa:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Hove_kirke.jpg.

2.6 Gården Västerhus

Gården har troligtvis varit en av de mäktigaste i Jämtland, och hade även ett eget kapell,

vilket visar dess status i området. Den användes antagligen inte som sockenkyrka eftersom

Frösökyrkan fanns samtidigt som Västerhus kyrka. Jämtlands enda adliga släkt, ätten Skunch,

har koppling till gården, och det finns skriftlig fakta på att fogdar och adelsmän har hållit till

på gården. Under andra halvan av 1400-talet donerade dåvarande ägarinnan, Birgitta

Pedersdotter, gården till Uppsala domkyrka (Siven 2009: 182).

11

3. Var barnen segregerade på kyrkogården?

Nästan alla som blev begravda på Västerhus kyrkogård var uppdelade efter kön, med vissa

undantag, där kvinnorna blev begravda på norra sidan av kyrkan och männen på södra sidan.

Av de 371 individer man har funnit på kyrkogården är 50 % barn och ungdomar, och eftersom

skelettet inte är fullt utvecklade så blir det svårt för osteologer att få en exakt bestämning av

könet, därav kommer min fråga om även barnen blev segregerade till norra och södra sidan

beroende på kön. Eftersom man har könet sen födseln så tror jag personligen att man delade

på barnen till norr och söder också, men man vet ju inte helt säkert. Dock finns det ju

undantag som man sett, där män blivit begravda på norra sidan och några kvinnor på södra.

De män som hamnade på norra sidan tror man hamnade där för att de inte betraktades som

”riktiga” män, de kunde inte fullfölja sin manlighet i samhället och sågs då mer som kvinnor

därav hamnade de på den ”dåliga” sidan. Kvinnorna däremot tror man hade tagit över

mannens roll i hemmet och var duktiga på mannens jobb etc.

Enligt Gejvall (1962:52) och Jonsson (1996:5) så begravde man inte barnen efter kön utan de

blev begravda på båda sidorna. Undersökningen på skeletten visar också att man började

segregera människorna i 14-års ålder, då man började räknas som vuxen. Det jag tycker är

intressant med detta så bestämda påstående, att de inte blev segregerade som barn är att

Jonsson skriver i sin text att ”det för övrigt är väldigt svårt att könsbestämma skelett av små

barn osteologiskt” (Kristina Jonsson 1996:5), hur kan man då vara så säker på att de inte blev

begravda efter kön?

Efter att ha kollat på en karta över kyrkogården, där barngravarna är utpekade, kan jag säga

att majoriteten av barnen har blivit begravda på södra sidan, betyder det då att de flesta som

dog i ung ålder var pojkar? I såfall skulle männen vara majoriteten i samhället, men när man

kollar på de som är könsbestämda på kyrkogården ser man att kvinnorna är något fler än

männen, mer exakt 67 kvinnor och 64 män. Det är ingen stor skillnad så än är jag inte riktigt

övertygad ifall barnen var ett undantag i segregationen.

12

Fig. 8: Kyrkogården och gravarna, män, kvinnor och barn markerade med olika färg. Källa: Jonsson 2009 s.42.

13

3.1 Tolkningar av nordsidan och de medeltida lagtexterna

Att man delade på män och kvinnor var inget nytt, utan känt redan från den tidiga kyrkan där

man skulle skilja dem åt i kyrkorummet under gudstjänsten, där kvinnor fick platsen på

vänstra sidan och männen på den högra. Kristuts avbildas på högra sidan av kyrkan och Maria

på den vänstra sidan, där altaret var mot öster, så den högra sidan, söder, blev männens sida

och den vänstra sidan, norr, blev kvinnornas (Nilsson 1994: 27, 28, Tunberg 1999: 9). Söder

har tolkats som en positiv sida genom kristendomen, där söder står för ljuset och som symbol

för de starkare helgonen, medan den norra sidan tolkas som den onda sidan, djävulens

väderstreck och symbol för de svagare helgonen (Nilsson 1994: 49). En annan tolkning på

varför man har sett norr som en dålig sida kan vara att den under förkristen tid setts som helig

och därför blev den ohelig under kristen tid (Nilsson 1994: 16, Tunberg 1999: 8).

I de svenska medeltida lagtexterna finns det inga hänvisningar till hur kyrkogården skulle

användas, men då får man komma ihåg att Jämtland tillhörde Norge under tiden Västerhus

kyrka uppfördes och fram till mitten av 1600-talet, och i de norska lagtexterna från

medeltiden står det hur man ska använda kyrkogården och sköta kyrkan. I Borgatingslagen

står det att kyrkogården skall delas in i fyra fjärdingar, och att ländermän och deras barn ska

begravas i takdroppet från kyrktaket på kyrkans sydöstra sida, dock endast om de har deltagit

i uppförandet/underhållet av kyrkan, annars ska de bergavas bland bönderna. Sedan begravdes

de andra i sjunkande rangordning, längre ifrån den bästa platsen. Först var det

”höldermännen” och deras barn, sedan de frigivna, som blivit fria från sitt trälande, samt deras

barn. Längts bort begravdes trälar och män som sköljts upp på stranden och hade håret klipp

på norskt vis (Andrén 2000: 8, Jonsson 1996:8, Gejvall 1960:121).

Kvinnorna uppmärksammas inte i denna lag, men i Eidsivatingslagen gör dom en likadan

uppräkning av rangordningen som i Borgatingslagen, dock är det en liten skillnad för efter

rangordningen står det att ”karlmenn skullu liggja firi sunnan kirkiu en konor firi nordan”,

män ska ligga söder om, kvinnor norr om kyrkan (Gejvall 1962:112, Jonsson 1996:8, Nilsson

1994: 46). Detta ger en bra och rimlig förklaring till varför män och kvinnor har blivit

begravda åtskiljda i varsitt väderstreck. Skåne tillhörde under medeltiden Danmark, men

lagen såg relativt lik ut i Norden över lag, så man kan dra paralleller mellan segregationen i

Västerhus och Löddeköpinge.

14

Nu har jag granskat Västerhus kyrkogård och tänker nu gå mera in på Löddeköpinges kyrka

och kyrkogård i Skåne.

4. Kristnandet av Skåne

Man försökte redan på 700-talet kristna Skåne men misslyckades. Det tyska inflytandet var

stort i Danmark och när Harald Blåtand på 960-talet förenade Danmark till ett rike, där Skåne

ingick, lät han döpa sig och bli kristen. Dock tog inte kristendomen över totalt förrän i början

av 1000-talet då förbindelsen mellan Danmark och England stärktes och präglade

kyrkobyggandet under 1000- och 1100-talet. Den första kyrkliga etableringen i Skåne sker vid

900-talets slut, men utvecklingen börjar först i mitten av 1000-talet (Persson 2000:3, 4).

4.1 Löddeköpinge kyrka

Den nuvarande kyrkan i Löddeköpinge anlades troligtvis runt år 1200, och idag står

fortfarande kyrkans långhus och kor från den medeltida kyrkan (Wikerstål 1988:130). Kyrkan

består av ett rektangulärt långhus, ett kor med femkantig absid och ett fyrkantigt västtorn med

korsprydd lanternin (Leipe 1972:154). Det har gjorts flera arkeologiska undersökningar i

Löddeköpingeområdet under 1970- och 80-talet. Man har hittat spår av vikingatida och

medeltida bebyggelse och även en tidigmedeltida kyrkogård, daterad runt 1000-1150, som låg

ca 300 m öster om den nuvarande kyrkan. Under den perioden på 150 år har man uppskattat

det till att runt två till tretusen människor som har begravts där. 1986 gjordes en undersökning

i kyrkan p.g.a behov av renovering och utbyggnad, och även en del av kyrkogården blev

undersökt. Det man fann var kulturlager från vikingatid och medeltid och skelettgravar från

medeltid och nyare tid. Skelettmaterialet består av 41 fynd av lösa ben och kranier och man

kan fastställa det till 21 individer. Eftersom det är rasrisk för kyrkomurarna har man inte

kunnat gräva fram en del av skeletten i tornet och därför är många skelett ofullständiga och en

del inte utgrävda. Man har jämfört skelettmaterialen med de från Löddeköpinge

tidigmedeltida kyrkogård. Efter att ha studerat skelettmaterialet från de 21 individerna kan

man se att barnadödligheten var hög och låg på 47,6 %. 13 indivoder går inte att

könsbestämma, och de ligger i åldersspannet 0-15 år. Av de könsbestämda är 5 män och 3

kvinnor (Nilsson 1987:139, 140). När man undersökte Löddeköpinge kyrka och kyrkogård

öppnade man ett schakt inuti kyrkans långhus och torn och även ett ledningsschakt på

15

kyrkogården. Ca 300 m väster om kyrkan har man undersökt en tidig kristen kyrkogård. På

kyrkogården har 2 träkyrkor legat, där en större har avlöst den äldsta lilla kyrkan.

Fig. 9: Löddeköpinges nuvarande kyrka, byggd runt år 1200, med långhus och kor fortfarande stående från

medeltiden. Källa: Liepe 1972 s.155.

Längst västerut i den yngre kyrkan påträffades två stenkistor. Under 1100-talet uppfördes

stenkyrkan som hade ett relativt stort långhus med kor och absid. Ingångarna fanns i sydvästra

och nordvästra delen av långhuset. På 1300-talet fick koret ett tegelvalv medan långhuset

valvslogs först under 1400-talet. Under senmedeltiden fick kyrkan också torn och ett

vapenhus framför södra ingången, vilket revs under 1800-talet. Den arkeologiska

undersökningen gav ett relativt magert resultat eftersom området till största delen var omrört

av sentida gravläggningar, dock fanns det vissa bevarade delar från kyrkans äldsta tid närmast

kyrkan. Några gravar kunde dateras till tidig medeltid eftersom båtnitar påträffats runtom

skelettet. Det var vanligt att använda förbrukade båtar för att göra kistor. Man fick fram

orörda lager också, med vikingatida och tidigmedeltida keramik, vilket visade att kyrkan var

uppförd ovanpå en äldre bebyggelse. Genom undersökningarna inne i långhuset fann man

under ett tegelgolv från 1500-talet ytterligare ett golvlager där man även fann ett mynt så man

kunde datera golvet till början av 1400-talet. Man fann även en barngrav i tornet som

16

daterades till medeltid. Under långhuset fann man ett golvlager med en mängd mynt daterade

till 1200- och 1300-tal. I det nordöstra hörnet fanns rester av ett Mariaaltare. Man tror det

tillkommit på 1200- eller 1300-talet. De flesta gravläggningar som bevarats kan dateras till

1300-tal och att döma av benmängden har området i väster om kyrkan varit ett populärt ställe

att få begravas på. De två stenkistor från kyrkans äldsta tid undersöktes och dokumenterades

också. Den norra kistan gick under tornmuren och kunde därför bara delvis framtas. Denna

kista var äldst och i fanns ett skelett av en man i 25-35-års-ålder och ovanpå hans mellangärde

låg ett åtta till nio månader gammalt spädbarn. I den yngre södra graven låg en gammal

kvinna och under henne en vuxen man. Vid mitten av 1100-talet sker de sista begravningarna

på kyrkogården och träkyrkan lämnas att förfalla. I träkyrkans västra del anläggs två

stenkistor strax innan kyrkan tas ur bruk. Den murade kistan innehåller en kvinna i 30-40-års

ålder, och den andra kistan en man i 50-65-års ålder. Man tror att detta är den nya jordägarens

familj som manifesterar sin närvaro och ett övertagande över byn (Claesson 1998: 146-156).

”Kanske är de i träkyrkans stenkistor begravda ett äkta par där mannen dör först medan

kvinnan begravs samtidigt med stenkyrkobygget – därav den murade stenkistan. Samtidigt

med stenkyrkobygget anläggs också stenkistan vid den nya kyrkogården, kanske innehållande

en son till det äkta paret och hans nyfödda barn. Den andra stenkistan, murad med lera efter

kyrkobyggets avslutande, innehåller då underst en av hans söner och ovanpå honom hans som

åldring avlidna hustru” (Claesson 1998: 156).

4.2 Löddeköpinge kyrkogård

Mellan 1974-1980 undersöktes ett område ca 300 m öster om Löddeköpinges nuvarande

kyrka efter ett tips från en lantbrukare som hittat skelettrester på platsen. Man fann en

tidigmedeltida kyrkogård och undersökte 1412 gravar på en yta av ca 2700 m². Man hittade

även spår av två kyrkobyggnader (Svanberg et al. 2000:335). Det totala gravantalet på

kyrkogården uppskattas till 2500 gravar, och ungefär halva kyrkogården har blivit undersökt.

Man har kollat på 779 gravar på den undersökta delen av kyrkogården, där 421 var män (59 är

osäkra) och 358 är kvinnor (där 62 är osäkra). Hela gravgården var omringad av diken, och

det fanns även ett dike rätt igenom kyrkogården, norr till söder, som delar upp kyrkogården i

två delar. Det är i den västra delen man har hittat spår av en träkyrka. Med hjälp av

armpositioner och myntfynd har man kunnat datera den östra sidan av kyrkogården till den

äldsta, som grundlades i första halvan av 1000-talet. Det finns en area i mitten av den östra

17

kyrkogården som är tom på gravar och man tror att det även där stod en kyrka. Runt 100-talet

fick man utvidga kyrkogården åt väster där man sedan byggde en ny kyrka, där av spåren av

träkyrka och diket som delar kyrkogården i två (Jonsson 2009:72).

Fig. 10: Löddeköpinge kyrkogård, där de svarta markeringarna visar där de två tidigare träkyrkorna stått. Källa:

Jonsson 2009 s.73.

4.3 Gravarna och segregationen

Man kan se att man delade på männen och kvinnorna på Löddeköpinges kyrkogård på samma

sätt som på Västerhus kyrkogård, med männen på södra sidan och kvinnorna på norra. Man

kan även se de sociala och kulturella skillnaderna på Löddeköpinges kyrkogård, som att de

korta männen ofta var begravda på norra sidan medan långa kvinnor ofta blev begravda på

södra sidan. Barngravarna här låg på specifika platser på kyrkogården, ofta nära kyrkan och

18

man kan se på den centrala delen av kyrkogården att det ligger många barn runtom den

tomma ytan, så där stod en kyrka troligtvis tidigare. Segregationen på kyrkogården är mest

intensiv i den tidiga fasen, vilket man kan se på fig.11. Det är fler kvinnogravar med

armposition A och B på södra sidan och fler män på norra sidan med samma armposition,

men armposition C och D är det nästan total segregation mellan söder och norr. För att få en

bild av hur kyrkogården har använts har man tagit hjälp av armpositionerna på skeletten.

Position A och B kan man se över hela kyrkogården, vilket då visar att byggnationen av den

nya kyrkan hände under den period då båda positionerna användes. Den nya västra delen var i

full bruk då man hittar armposition C, då bara två gravar i den äldre delen av kyrkogården har

den positionen, varav en av gravarna låg långt ner i sydöst, så långt bort från den nya kykan

som man kunde vara (Jonsson 2009:74, 85).

Fig 11: De olika faserna på kyrkogården utpekade. Källa: Jonsson 2009 s. 86.

19

4.4 Annorlunda gravar och sjukdomar

Tre skelett har begravts i en avvikande position, i hockerställning (grav2, 271 och 500b), där

grav 2 och 271 rymde barn och grav 500b innehöll en man som hade tuberkulos mannen blev

begravd på den äldsta kyrkogården långt åt söder. I grav 664 och 1154 har de två männen

begravts med sina knän något böjda. De blev även begravda i båtformade kistor i den södra

delen av kyrkogården, nära varandra. Ytterligare fyra personer med spår av tuberkulos

hittades. En var en kvinna (grav 57) som var begravd nordöst om den äldsta kyrkan nära den

östra kyrkogårdsinhägnaden. Även hon hade blivit begravd med benen något böjda, och hon

hade blivit begravd i en stengrav. De andra tre gravarna var män som hade blivit begravda

både söder och norr om den äldsta kyrkan, där grav 514/1156 och 329 låg söder om kyrkan

och grav 99 norr om kyrkan. Två foster blev begravda med huvudet åt fel riktning, mot öst

istället för väst. Båda blev begravda bredvid väggen av den nya kyrkan (grav 822 och 871).

Långt åt söder i den äldre delen av kyrkogården, grav 611, låg en individ med en asymmetrisk

och missformad skalle. Personen som även var synskadad och troligtvis inte kunde gå, har

inte kunnat könsbestämmas. Personen var vuxen men kortväxt, runt 125-135 cm lång, och

skadorna kan ha orsakats av skelettsjukdomen dysostosis cleidocranialis som leder till att

skelettet inte blir fullt utvecklat, man kan sakna helt eller delvis nyckelbenen, man får för stort

avstånd mellan ögonen vilket leder till defekt utveckling av kindbenet, utbuktande panna och

tänderna växer fel i den outvecklade käken. Ytterligare två individer kan man se har haft bred

asymmetriska kranier, en man begraven söder om den äldsta kyrkan i mitten av gravgården

(grav 523), och grav 915 väst om kyrkan, också en man. En man begravd söder om den nya

kyrkan (grav 1288) led av en allvarlig inflammation i sitt vänstra knä, och har troligen fått

benet fixerat i en strikt position. Endast tre personer har haft huggskador (grav 453, 805 och

1235) där grav 805 var en kvinna. Mannen i grav 453 blev begravd strax söder om den äldsta

kyrkan, kvinnan i grav 805 strax nordost om den äldsta kyrkan och mannen i grav 1235 strax

söder om den nya kyrkan. (Jonsson 2009: 86, 87). Människorna på Löddeköpinge kyrkogård

har lidit av ryggont, karies och cribra orbitalia, som är en sjuklig förändring i ögonhålornas

tak som gör att det blidas anhopningar av små, små hål. Man tror att det beror på närings-

eller vitaminbrist och förändringarna kan man hitta hos både barn och vuxna (Nilsson

1987:142, 143).

20

Fig. 12: De annorlunda gravarnas position på kyrkogården. Källa: Jonsson 2009 s. 87.

21

4.5 Gravfynd

Endast i två gravar har man hittat spår av kläder och i en av dem fanns det ett D-format

järnspänne, som tillhört klädesplagget, som låg vid höften av skelettet, det andra är ett

fragmentiskt textilband med trådar av silver i, som hittades vid låret på skelettet. Ett skelett

hittades med en enkel bronsring in situ. Stenen är en slipad kristall som är ovalformad, inga

ornament finns på stenen. Den har antagligen varit en accessoar till ceremoniella riter i

kyrkan. Troligtvis har den hamnat där av misstag när man begravt människan, den kanske

åkte av fingret när man la ned och hamnade bredvid individens lår.

I tretton av gravarna har man hittat silvermynt, som oftast ligger i höjd med huvudet, men

ibland nere vid händerna. Mynten har tolkats som Charon-mynt, något som förekom sällan

under medeltiden. Man har daterat depositionen av mynten till mellan 1050-1100 (Cinthio

1980:117).

Kistor förekommer oftare på Löddeköpinges kyrkogård jämfört med Västerhus, här är det

ovanligt att bli begraven utan kista, och man återanvände ofta båtar för att göra kistor (Cinthio

1980: 115).

Fig. 13: De myntfynd man gjorde på Löddeköpinges kyrkogård. Källa: Cinthio 1980 s. 125.

22

5. Tolkningar av avvikande positioner i graven

De som blivit begravda i avvikande positioner kan bli indelade i tre grupper, hockerposition,

med huvudet åt fel väderstreck och de som blir begravda med ansiktet nedåt. Hocker kan vara

att individen i fråga led av en sjukdom som gör att man inte kan räta på ryggen och därför

måste gravläggas i hockerposition. Man har hittat många skelett i hockerposition på

gravgårdar som är kopplade till sjukhus, så det är nog mera ett tvunget begravningssätt än ett

förödmjukande. Kollar man på de tre gravarna på Löddeköpinges kyrkogård vet man bara att

grav 500b led av TBC, han fick ingen bra gravplats utan låg nära det inhägnade diket på den

södra sidan. Grav 271 låg på norra sidan nära diket där också, bara grav 2 låg nära vad man

tror har varit en tidig träkyrka så kan det ha varit ett straff för de andra två gravarna att

begravas i hockerposition och långt ifrån kyrkan? De på mage är ofta associerade med straff

och förödmjukelse, och konsekvensen av att ligga med ansiktet nedåt är att de inte får se

Kristus på uppståndelsens dag. Det kan också ha varit ett sätt för att inte få de döda att gå

igen, en vanlig begravning för någon som dött en våldsam död eller en icke-ärofylld död. En

annan förklaring kan vara att man råkade lägga ner personen åt fel håll, inte med mening.

Dock i Västerhus i grav 106, där en kvinna ligger begravd med ansiktet nedåt tror man att det

är med mening p.g.a kniven som kan tillhöra hennes grav (om inte mannen i graven jämte),

för då kan man koppla kniven till att människor man ville förhindra från att gå igen och hålla

bort ondska la man ofta ned en kniv, yxa eller sax för att hålla dem borta. Trots detta fick hon

en relativt bra plats på den södra sidan, inte allt för långt ifrån koret. Hur kommer det sig då

att hon fick så bra plats, dessutom på fel sida? Kan hon ha varit en betydande person i

samhället, som tagit efter sin avlidne man, men på äldre dagar gjort sig impopulär därav

gravgåvan? Kvinnan på Västerhus kyrkogård, grav 38, blev begravd norr om koret med

huvudet åt öster, dock precis som kvinnan i grav 106 fick hon en bra gravplats relativt nära

kyrkan. I Löddeköpinge är de som begravts med huvudet åt fel håll barn, och även de har fått

fina platser, nära och inuti kyrkan, så att de har blivit begravda åt fel håll som straff är

knappast troligt med tanke på de fina platserna. Det finns en teori om att barnen kan ha blivit

begravda i hemlighet, kanske för att de dött i barnsängen och inte hann döpas vilket gör att

man förnekas en plats på kyrkogården, eller att de blev begravda på platsen efter att kyrkan

och kyrkogården tagits ur bruk (Jonsson 2009: 97-99).

23

6. Slutdiskussion

Att arbeta med forna gravar i sig är aldrig enkelt, hur besvarar man frågan om hur man tänkte

förr och varför man gjorde på det sätt man nu gjorde? Det jag ville få ut var en bredare

kunskap i hur segregationen gick till under medeltiden, och varför, genom att studera de olika

gravarna i Löddeköpinge och Västerhus. I Västerhus ser man den tydliga segregationen på

kyrkogården både könsmässigt och genom sjukdomar, att kvinnorna ligger på norra sidan och

männen på södra, och de sjuka och möjligen straffade ligger på de sämre delarna på

kyrkogården, långt ifrån kyrkan.

Har barnen blivit segregerade på kyrkogården på samma sätt som vuxna?

Nära på hälften av alla barn ligger på respektive sidor i Västerhus. Även i Löddeköpinge har

de antagligen blivit segregerade efter kön, dock har man koncentrerat barngravarna här till

vissa ställen på kyrkogården, mest kring de kyrkor som stått där. Även barnen har blivit

utstötta på kyrkogården ifall de hade någon sjukdom, de låg i utkanten och långt ifrån kyrkan

precis som de vuxna som led av sjukdomar och hade dålig social position. Dock ifall man går

efter social position efter de medeltida lagarna kan det också vara så att barnens föräldrar hade

låg position och därav får barnen sämre platser. I jämförelse med de vuxna kan man se att de

män som har huggskador har fått fina platser nära kyrkan, förutom grav 160, 166a, 200a och

203, som ligger något längre ifrån. Kan det då vara så att männen begravda nära kyrkan har

varit män som var med och stred i Sverreslaget 1178, och därför får de fina platser, för att de

försvarade Jämtland och kyrkan? Männen som ligger begravda på norra sidan har fått dåliga

platser, antagligen för att de inte var manliga nog, de kan ha varit klenväxta och inte gjort

eller klarat av de arbeten en man ska göra. Kollar man på de ”felplacerade” kvinnorna på

södra sidan har de fått fina platser nära kyrkan, antagligen eftersom de tog över arbeten efter

sin döde man och genom det lyckas få en fin status i samhället och bli respekterad av de

övriga. De sjuka och de med annorlunda gravläggning har här precis som barnen hamnat i

utkanten i massgravar eller för sig själv långt ifrån kyrkan.

Vad säger de medeltida lagtexterna om segregation?

Studerandet av de olika kyrkogårdarna kan ge en förståelse för segregationen efter kön och

social position, som man kan läsa i Eidsivatings- och Borgatingslagen hur man ska begravas

efter sin status i samhället, med dem fina rika och de som hjälpt att bygga kyrkan på de finaste

platserna och sedan går det bara neråt till de sämsta platserna för trälarna och de man inte kan

24

identifiera. Om nu Västerhus har gått stenhårt efter lagen kan jag inte säga, men i vissa fall,

som de med sjukdomar kan man se att de fått betydligt sämre platser, kan det vara då så att

det var vanligare med svåra sjukdomar som ofta ledde till döden för de fattiga? Det är svårt att

svara på eftersom medeltiden har ytterst lite gravgåvor på kyrkogården, men om man ska utgå

efter lagen så bör det ha varit så.

Vad finns det för likheter/olikheter mellan Västerhus och Löddeköpinge?

Det som är en intressant skillnad mellan Löddeköpinge och Västerhus är den stora skillnaden

på kistgravar i respektive städer, i Västerhus är det väldigt ovanligt och i Löddeköpinge

förekommer det ofta, varför? Skog är det ju inte brist på, men kan kostnaden legat på helt

olika nivåer på de olika platserna? Löddeköpinge var en handelsstad så det kan ju bidragit till

bättre affärer, dock är det bara en tanke.

Något man kan se på båda kyrkogårdarna är att sjuka och missformade människor har blivit

utstötta och fått dåliga platser, långt ifrån kyrkan, i Västerhus förekommer även massgravar

och i Löddeköpinge ofta precis i kanten av kyrkogårdens gränser. Det är säkert människor

som var utstötta i samhället, kanske för att de inte såg ut som idealet eller för att de inte kunde

göra sitt arbete och kanske behövde hjälp.

25

6.1 Slutsats

Det är ju skillnad i folkmängd på de olika platserna, där Västerhus hade 371 individer (de 7

fostren räknade) och Löddeköpinges 2500 individer på kyrkogården. Ändå kan man

fortfarande se segregationen på båda kyrkogårdarna tydligt, Västerhus något tydligare.

Barnen har blivit segregerade, det står jag fast vid, många faktorer visar att det inte var

skillnad ifall du var man, kvinna eller barn. Genom lagarna och studierna av gravarna får man

den synen av hierarki i samhället och kyrkogården. Att vara en frisk och stark person under

medeltiden var viktigt för samhället och gav med säkerthet en bra position i samhället

eftersom det var vad man såg upp till, och de som inte var det sågs som svaga människor. Jag

drar slutsatsen att de gravar som inte fick lika fina platser som de män som hade huggskador

och låg nära kyrkan på den södra sidan mycket väl kan har varit män som dött eller blivit

skadade i slagsmål eller olyckshändelser, något som inte är lika statushöjande som att dö i

strid.

Det man kan se efter arbetet är att social position har stor betydelse inom segregationen, det

kan böja lagar där kvinnor får ligga på södra sidan och männen på norra efter deras påverkan i

livet.

26

Fig. 14: Karta över Sverige, där de svarta markeringarna visar Västerhus och Löddeköpinges position. Källa:

http://www.hoeckmann.de/karten/europa/schweden/index-en.htm

27

7. Sammanfattning

Mitt mål med uppsatsen var att få en djupare förståelse kring hur man har valt att gravlägga

människorna i Västerhus och Löddeköpinge efter ålder, kön, sjukdomar och klass där

frågeställningarna löd; Har barnen blivit segregerade efter kön så som vuxna, vad de

medeltida lagtexterna säger om segregation och vad det finns för likheter mellan

Löddeköpinge kyrka och Västerhus kyrka.

Uppsatsen innehåller min forskning och syn på segregationen, med början i Västerhus, där jag

behandlar materialet kring kyrkan och kyrkogården samt kopplingen mellan gravgåvorna och

den sociala positionen på kyrkogården. Därefter går jag in på Löddeköpinges kyrkogård och

undersöker möjliga sociala positioner och segregationen på kyrkogården och därefter försöker

jag göra en koppling mellan de båda kyrkogårdarna.

Västerhus som ligger på Frösön är känt för sina många fornlämningar från järnålder, och

Jämtland är det enda landskapet i Sverige som har en rest runsten till minne av kristnandet.

Västerhus kyrka är en av de första kyrkorna som byggdes på ön och den anlades runt 1050-

1100-talet och stod samtidigt som Frösö kyrka, fram till 1350-talet då man tror att man

överger kyrkan på grund av pestens förödelse i landet. Kyrkogården bestod av 371 individer,

där majoriteten av männen låg på den södra sidan och kvinnorna på norra sidan om kyrkan.

Segregationen är tydlig här, och man kan även se att de sjuka oftast har fått en sämre plats på

kyrkogården. De som utmärker sig är de män och kvinnor som gravlagts på ”fel” sida om

kyrkan, och där tror man det beror på att männen kanske inte sågs som riktiga män, och

kvinnorna kan ha varit starka individer i samhället som tagit an mannens jobb efter dennes

död och på så sätt fått högre status och förtjänat en plats på den bättre sidan av kyrkan. I de

medeltida lagtexterna kan man läsa hur man skulle gravläggas efter kön och social position,

där det tydligt står att män ska ligga söder om, kvinnor norr om kyrkan och människorna med

högst status låg närmast kyrkan och koret och sedan nedåt med trälar och oidentifierbara låg.

Löddeköpinges kyrkogård i Skåne med sina ca 2500 individer visar också segregation, men

har till skillnad från Västerhus som gravlagt sina barn och ungdomar över hela kyrkogården,

lagt dem runtom kyrkans väggar och i närheten av kyrkan. Man kan se också att kistor är

vanligt på Löddeköpinges kyrkogård medan det är väldigt ovanligt i Västerhus.

Följdtanke till detta arbete är varför slutatde man med segregationen och började med

gravplatser för hela familjen?

28

8. Referenser

Andrén, Anders. 2000. Ad sanctos – de dödas plats under medeltiden. Hikuin 27, s. 7-26.

Blomberg, Karin. 2000. Från gravfält till flygfält. CD-uppsats i arkeologi. Uppsala:

Institutionen för arkeologi och antik historia.

Cinthio, Hampus. 1980. The Löddeköpinge investigation III: the early medieval cemetery.

Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1979-1980, s. 112-131.

Claesson, Eivind. 1988. Under Löddeköpinge kyrka. Kävlingebygden nu och då: en årsbok

från Kävlinge kulturnämnd, s. 146-156. Kävlinge: Kulturnämnden.

Gejvall, Nils-Gustaf. 1962. Västerhus. De dödas ben berätta. Östersund: Wisénska

bokhandeln.

Gejvall, Nils-Gustaf. 1960. Westerhus: Medieval population and church in the light of the

skeletal remains. Lund: Håkan Ohlssons boktryckeri.

Holm, Olof. 2009. Datering av Västerhus kyrkogård. Ett bidrag till studiet av Jämtlands

kristnande. I: Iregren, E., Alexandersen, V., & Redin, L. (red.). Västerhus: kapell, kyrkogård

och befolkning, s. 130-153. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien.

Jonsson, Kristina. 1996. Gravarna vid Västerhus kapell. Människor på en medeltida

kyrkogård. D-uppsats i arkeologi. Stockholm: Stockholms universitet.

Jonsson, Kristina. 2009. Kyrkogården och kyrkan i Västerhus. En arkeologisk tillbakablick. I:

Iregren, E., Alexandersen, V., & Redin, L. (red.). Västerhus: kapell, kyrkogård och

befolkning, s. 9-25. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien.

Jonsson, Kristina. 2009. Tills döden skiljer oss åt… Sociala markörer i medeltida gravskick i

Västerhus på Frösön, Löddeköpinge i Skåne och Peterskyrkan i Tønsberg. I: Iregren, E.,

Alexandersen, V., & Redin, L. (red.). Västerhus: kapell, kyrkogård och befolkning, s. 40-73.

Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien.

Jonsson, Kristina. 2009. Practices for the living and the dead: medieval and post-Reformation

burials in Scandinavia. Stockholm: Stockholms universitet. Diss.

29

Leipe, Anita. 1972. Löddeköpinge och Högs kyrkor: Harjagers härad, Skåne. Stockholm:

Almqvist & Wiksell.

Nilsson, Bertil. 1994. Kvinnor, män och barn på medeltida begravningsplatser. Uppsala:

Lunne böcker.

Nilsson, Lena. 1987. De medeltida människorna i Löddeköpinge kyrka. Kävlingebygden nu

och då 1987-88. En årsbok från Kävlinge kulturnämnd årgång 9, s. 139-145. Kävlinge:

Kulturnämnden.

Persson, Marita. 2000. En kritisk granskning av den skånska kyrkans byggnadsetapper och

funktion. C/D-uppsats i medeltidsarkeologi. Arkeologiska Institutionen, Lunds universitet.

Redin, Lars. 1976. Lagmanshejdan: ett gravfält som spegling av sociala strukturer i Skanör.

Bonn: Habelt

Redin, Lars. 2000. Arkeologiska perspektiv på Westerhus ödekyrkogård på Frösön i Jämtland.

Hikuin 27, s. 155-178.

Sivén, Claes-Henric. 2009. Västerhus - befolkning och samhälle. I: Iregren, E., Alexandersen,

V., & Redin, L. (red.). Västerhus: kapell, kyrkogård och befolkning, s. 164-185. Stockholm:

Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien

Svanberg, Fredrik, Söderberg, B., Andersson, E. & Brorsson, T. 2000. Arkeologiska studier

kring Borgeby och Löddeköpinge. 2. Porten till Skåne: Löddeköpinge under järnålder och

medeltid. Lund: Riksantikvarieämbetet.

Tunberg, Hanna. 1999. Den heterogena kristendomen – om könssegregering på medeltida

kyrkogårdar i Skandinavien. C/D-uppsats i medeltidsarkeologi. Arkeologiska institutionen,

Lunds universitet.

Wikerstål, Erik. 1988. Löddeköpinge kyrkas restaurering 1986-87. Kävlingebygden nu och

då: en årsbok från Kävlinge kulturnämnd, s. 130-138. Kävlinge: Kulturnämnden.

Åhlén, Marit. 1988. Frösöstenen. Sevärdheter i Jämtland – Härjedalen. Östersund: Jämtlands

läns museum.

Segregationen på medeltida kyrkogårdar - Emma Roman framsida.pdfSegregationen på medeltida kyrkogårdar - Emma Romans uppsats.pdflogo-org-svensk_normal_600dpi.pdf